Jag har tänkt länge att jag borde skriva ett inlägg om min fina farmor som gick bort den 19 mars i år. Men jag har dragit mig för det. Hugo blev hennes nionde barnbarnsbarn, och jag är så glad att hon han träffa honom.
Lisa Linnea Bister
Det har alltid funnits ett speciellt band mellan mig och min farmor. När jag var liten gick jag inte på dagis, jag fick vara hemma hos min farmor istället. Hon blev änka redan året efter jag föddes, så det vara bara hon och jag. Hela dagarna.
När vi städade ur farmors hus här om dagen slog det mig hur mycket hon betytt för mig. Tallrikarna som vi alltid åt efterrätt i. Hallon med grädde. Hembakade skorpor. Ökensandskakorna som blivit en klassiker i släkten. Alla älskar dem! Fisk med äggsås. I varje rätt farmor lagade låg omsorg, och omtanke.
Tack för att du ringde. Hej hej, hej hej, hej. Hejdå! Jag ler vid tanken på att hon alltid skulle säga hej då hundra gånger.
Vi brukade sitta där efter att jag klippt gräsmattan och bara titta på grönskan. Inte alltid behövde vi säga så mycket. Det gick bra bara att sitta där och slappa. Dricka ett glas apelsinjuice eller lite hemgjord saft. Tugga på en skorpa med bregott.
Ibland pratade vi desto mer. Om hennes jobb som hemsamarit. Om den tokiga gubben som ville fira när moderaterna vunnit valet (min farmor var socialdemokrat ända in i benmärgen), om den tjuriga mannen som egentligen inte ville ha någon hjälp när farmor kom dit första gången men som efter några månader alltid hade kakfatet redo när hon kom. Hemköpt från bageriet, för hennes skull.
Jag brukade fråga om när och hur hon träffade farfar, men det ville hon aldrig berätta om. Hon sa bara att hon väl hittade honom i nåt gathörn någonstans, sedan var den diskussionen slut.
Hon brukade sucka åt vårt ständiga planerande av resor utomlands och undra varför vi inte var nöjda med att stanna hemma. Borta bra men hemma bäst, som hon sa. Men sedan lyssnade hon gärna. Frågade om hur det var där borta i andra länder. Hon tyckte om att hålla koll på vad som hände ute i världen.
Men jag tror också att hon drog en suck av lättnad varje gång vi kom hem välbehållna igen.
Jag har blivit arg på henne ett antal gånger också, det ska jag inte sticka under stolen med. Denna envisa kvinna! Jag minns när jag skulle putsa fönstren hos henne och hon undrade vad jag egentligen höll på med när jag fyllde vattenhinken i badkaret. Hon brukade ju knö in den under handfatet i köket!
Eller som när vi skulle sätta hennes potatis här om året och hon suckade högljutt över att knölarna inte hamnade med riktigt rätt avstånd. Trots att jag använde måttband...
Allt skulle göras på ett visst sätt. Hennes sätt.
Jag skrattar nästan högt vid minnet av besöket i Söderköping, när farmor prompt skulle sätta sig längst ut på en vinglande bänk hemma hos min kusin. Och brorsans stora kompis fick sätta sig längst ut på andra sidan för att den inte skulle välta. Envisa kvinna!
Jag tänker på min farmor varje dag. Hoppas att minnet av henne kommer att vila tryggt inom mig. I mina fingrar när jag planterar lejongap och tagetes, precis som hon gjorde. I mina tankar när jag åker till hagen för att titta på havet av vitsippor och scilla, dit vi åkte varje år med fikakorgen. I min näsa när jag känner doften av ökensand eller potatis med äggsås, som jag kommer att fortsätta laga för att minnas henne. I mina stickor när jag förhoppningsvis lyckas lära mig sticka tossor så som hon gjorde. Försöka duger ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar