Att vara förälder = ständigt dåligt samvete?

Något jag kanske inte riktigt hade väntat mig med föräldraskapet är det här dåliga samvetet jag ständigt dras med. Det kan drabba mig när som. När jag åker och tränar till exempel. Jag vet att träningen gör mig till en bättre mamma, eftersom den gör mig glad, stark, peppad och faktiskt lycklig. Ändå nyper det till i hjärtat när jag vinkar hejdå till Hugo och sticker iväg med yogamattan på axeln. Förstår han att jag snart kommer tillbaka?

Jag har, hoppas jag, innan jag blev förälder varit noga med att inte döma andra i deras föräldraskap. Eftersom det är omöjligt att säga hur man själv kommer att agera när man själv väl blir det.

Och det hade jag i alla fall rätt i.

Som det här med barnvakt. Jag har alltid tyckt att man ska ta barnvakt eftersom det är viktigt med egentid, både själv och som par. Men nu helt plötsligt, när Hugo finns här, är det inte lika lätt längre. Då drabbas jag av det där dåliga samvetet igen. Hur tidigt kan han sova borta utan att fara illa på något vis? Är det ok att jag ber om barnvakt för att få gå på ett steppass en lördag förmiddag?

Antagligen handlar det om olika perioder i ett barns liv också, när det är mer eller mindre lämpligt för dem att bli bortlämnade över en natt. Det har verkligen inget att göra med att jag inte tror att någon annan (och då menar jag min mamma, haha) kan ta hand om honom precis lika bra som jag. För det vet jag att hon kan. Det har att göra med att jag vill min son så väl att jag skulle kunna vända mig själv ut och in för hans skull.

Nu har jag bestämt mig för att min kloka sambo får bli min goda ängel. Den som sitter på min axel, eller ja i soffan bredvid, och är lite mer resonabel än vad jag själv är. Han kan se saker på ett annat sätt än jag, som alltid ser på sådana här saker med hjärtat. Han är inte lika teatralisk som jag, helt enkelt.