Om saknad

Tänk så fascinerande det är. När Hugo somnar för natten pustar jag ut. Ser fram emot några timmar av egen tid. Lugn. Återhämtning. Men sedan går det bara någon timme eller två. Jag går in och tittar på vår lilla kille som ligger där och snosar så gott. Ibland snarkar han. Han är oftast väldigt varm. Håret mjukt så mjukt och andetagen lugna. Genast längtar jag efter morgondagen. När han vaknar, leker, ler, rycker mig i håret, klänger på mig och vill ha min hjälp att ställa sig upp.

Han skrattar, busar, gråter och babblar. Självklart tröttnar jag emellanåt, när han kräver precis allt av mig och lite till. Men mest är det bara glädje. Och bus.

Kärlek!